Välkommen till din kyrka i både sorg och i glädje. Vi firar gudstjänst, högmässa, önskepsalmer, taize och familjegudstjänst. Kören bjuder på körsång varannan eller var tredje söndag. Kyrkan är oftast öppen när kyrkovaktmästaren är i tjänst. Om kyrkan skulle vara stängd och ni vill komma in kan ni ringa tfn 0733-688545, så öppnar vi upp kyrkan för er.
Är du intresserad av att jobba ideellt i kyrkans verksamhet så ring ovan nämnda telefonnummer eller ta kontakt med någon i Kyrkorådet.
Vad som händer i kyrkan hittar ni i kyrktidningen i lokalpressen. Där finner ni tid och plats om kyrkans verksamhet.
”1836 i Konung Carl XIV Johans regerings nittonde år byggdes detta tempel”
Det stora tornet med den åttakantiga lanterninen blev dock färdig först 1840 och midsommardagen 1841 invigdes kyrkan av biskop Anders af Kullberg. Kyrkoherde i Runsten var då såväl som under hela tiden, som kyrkobygget pågick, den i Ölands hävder så välkände och ryktbare prosten Abraham Ahlqvist.
Den gamla kyrkan, en klövsadelskyrka från 1200-talet vars ”höga valv gav ett djupt intryck av vördnad och majestät”, stod kvar några år, medan den nya kyrkan byggdes omedelbart norr om den gamla. Tredje söndagen efter påsk, den 24 april 1836, hölls gudstjänst för sista gången i den medeltida helgedomen. Därmed var dess öde beseglat, och rivning var det enda som återstod. En modell av den gamla kyrkan finns i det norra korfönstret.
Altartavlan
Runstens kyrkas altartavla från 1847, målad av konstnären Sven Gustaf Lindblom i Kalmar, förställer Nedtagandet från korset och har alltså samma motiv som Kalmar domkyrkas altartavla, men utgör närmast ett försök att kopiera Rubens kända målning från 1613, som finns i Antwerpens katedral. Träreliefen ovanför själva tavlan är från 1749, från den gamla kyrkans tid. Motivet är Kristi himmelsfärd. Träreliefen är utförd av konsthantverkare Anders Dahlström d. ä. från Döderhult. På var sin sida om altaret står ett vitt golvur – båda likadana – och prydda med kungliga kronor. Det var Olof Melèn, kyrkoherde i Runsten 1847 – 1875, som omkring 1854 anskaffade dem. Han var synnerligen intresserad av klockor, och det är hans förtjänst att Runstens kyrka har tornur, vilket han ombesörjde 1875, samma år som han avled.
Predikstolen
Predikstolen med baldakin är från samma tid som altaruppsatsen. På predikstolens norra sida finns ett gammalt timglas och ett vackert triumfkrucifix från tidig medeltid, 11- eller 1200-talet. Krucifixet är ett Limogesarbete – Limoges är en stad i Frankrike, som i slutet av 1100-talet blev centrum för arbeten i gropemalj på förgylld koppar, särskilt sakrala ting såsom krucifix.
Dopfunten
Dopfunten är från tiden omkring 1225 och är ett arbete som tillskrevs en funtmästare från Gotland, kallad Calcarius Secundus.
Sakramentskåp
I det södra koret står ett sakramentskåp, som är från 1300-talet. Ej långt från detsamma finns den rikt dekorerade brudbänken, en s k vändbänk, i rokokostil från 1788.
Den södra väggen
På den södra väggen är den gamla kyrkans altartavla uppsatt. Denna återger Jesus i Getsemane och Nattvardens instiftande. På samma sida i kyrkan finns poträtt av kyrkoherden Olof Svebilius och hans hustru Birgita Giöthe, kallad ”Ölands skönhet”. Hon var endast femton år när hon bortgiftes. Hennes man var tjugoåtta år äldre. Äktenskapet lär ha varit mycket lyckligt. Olof Svebilius var Runstens kyrkoherde 1715 – 1731. Makarna Svebilius avled åren efter varandra, 1731 och 1732. Deras gravsten är bevarad och står i vapenhuset. Porträtten, oljemålningar, är från 1725 och utförda av Edvard Orm, framsående konstnär och porträttmålare vid tiden omkring 1700.
Norra väggen
På norra väggen i kyrkan finns fyra porträtt. Två av dem är också målade av Edvard Orm och föreställer prosten Daniel Brusenius och dennes hustru Anna Lippa. Brusenius var kontraktprost och kyrkoherde i Runsten 1689
Brudkronan
Kyrkan äger 2 brudkronor en från 1869 och den andra från 1963, vilken är skänkt av Runstens kulturella ungdomsförening.
Bibel på villovägar
Bland kyrkans bibliofila ägodelar märks en av Gustaf II Adolfs Bibel ”Biblia thet är All Helgha Scrift på Swensko”, tryckt i Stockholm 1618. Bibeln är i mycket gott skick och som sådan en raritet. Den har också haft sina öden, som man får veta genom en inskrift 1677 i bibeln. Den togs av danskarna i kriget och bortfördes till ön Ösel, där en person fann och inköpte den och förde den ut ur fiendeland. En teologie studerande från Roma på Gotland blev slutligen den som i mars 1681 överlämnade bibeln till dess rätte ägare.
Också en Carl XII Bibel från 1703, renoverad 1949, tillhör Runsten kyrka. Av kyrkans textilier må nämnas antependier i kyrkoårets färger och ett altarbrun, skänkt av Runstens kyrkliga syförening. Bland mässkrudarna finns en mässhake i röd sammet från 1600-talet och en i svart sammet från 1769. Från samma år är en av kollekthåvarna. Predikostolskläde, en kollekthåv, matan inom altrarrundan och kormattan är gåvor av enskilda personer.
Kyrkogårdsgrindarna
Kyrkogårdsgrindarna vid huvudingången är av konstnärligt värde, prydda som de är med vapen för Ölands norra och södra mot, markerande att gränsen för dessa båda går genom Runsten. Grindarna är smidda av bonden Jöns Larsson (f. 1808), Norra Bäck. De är från 1863, men grindstolparna är äldre. De är delar av de pelare som en gång burit upp kryssvalven i den gamla kyrkan. Symboliskt sett kan man därför säga att man passerar den gamla kyrkan, innan man träder in i den nya.
Klockorna
Kyrkans gamla klockor från 1622 och 1632 bortrövades under krig. De nuvarande är från 1743 (omgjuten 1880) och 1776 (omgjuten 1869).
Storklockans inskript lyder:
Mitt ljud det kalla nu ack kommen då tillhopa!
Låt mig bland döda ting ej orsak få att ropa
Till Gud och vittna om er tröghet till att gå
Dit I af Herrans ord all glädje kunnen få.
Psaltaren 95 vers 1-2.
Lillklockan har denna inskrift:
Jag kallar folk till Herrans tjens och dödselns bud jag förer.Kom kiera själ gör hvad Du bör säll om Du mig rätt hörer.
I Herran hus din tröst och ro på jorden Du bäst finner.Ju mer Du sällhet söker här ju förr Du himlen finner.
Linda Muhr med Stella Sander, Stella Johansson och Natalie Nilsson, som stolta visar upp sin gåva.
De elva sexåringarna i församlingen hade med sina föräldrar inbjudits att hämta Barnens Bibel, en tradition sedan några år. Dagens text handlade om Den gode herden, som söker och finner sina lamm om de kommit bort.
Komminister Linda Muhr talade runt detta tema och inbjöd barnen att hjälpa till att finna de försvunna lammen. Natalie Nilsson, Stella Johansson och Stella Sander, de tre barn som kommit till kyrkan, gick runt och letade och fann lammen och andra djur på olika ställen innanför altarrunden där Linda gömt dem.
Det var många kyrkobesökare och Gunilla Pålsson och Marguerite Mandell deltog på olika sätt i gudstjänsten. Barnen fick sina biblar med sitt namn inskrivet och var stolta och glada. Så var även vi vuxna som deltog i familjegudstjänsten, där psalmer, böner och texter var anpassade till barnen.
Efter gudstjänsten serverades korv och bröd, juice och kaffe och en lite ovanlig gudstjänst var till ända.
Så är vi framme vid de tre sista husen som tillhör Vanserums malm längs Grindmossevägen. Alla ligger de på östra sidan om vägen.
Räknat norrifrån kommer först Grindmossevägen 16, Vanserum 9:4. Tomten bildades efter avstyckning 1974 från Vanserum 9:1 och bebyggdes samma år med ett fritidshus.
Dess förste ägare var Gunnar Ollikainen, vars hustru Margit ärvde det 1979 efter Gunnars bortgång. Dottern Mona Isaksson ärvde det i sin tur 1999 och 2002 gick det vidare i arv till Helena Isaksson Erlandsson, Gunnar Ollikainensdotterdotter.
2006 såldes huset till de nuvarande ägarna Torsten och Annika Karlsson, som har det som sin sommarbostad.
Även tomterna Vanserum 9:2 och 9:3bildades efter avstyckning från Vanserum 9:1 år 1971 och blev Grindmossevägen 14 respektive 12.
Nummer 14 bebyggdes 1976 med ett fritidshus och ett garage. På tomten till nummer 12 fanns fram till början på 1900-talet ett bostadshus och en smedja, som till 1907 ägdes av smeden Gustaf Lindgren. 1973 bebyggdes tomten, kallad Smedträdgården, med ett fritidshus och 15 år senare även med en verkstadslokal. Allt detta kan Siegfried Hessler berätta om:
” I april 1971 såg jag en annons i Dagens Nyheter om en tomt till salu på Öland. Det var Rune Nilsson från Norra Bäck som annonserade. Vi pratade i telefon några gånger, men när jag hade bestämt mig, var tomten såld. Rune hade dock flera tomter till förmedling, bl a på Åkerby hylta, ägare Gustav Larsson.
I juni 1971 träffade jag Rune i Trångsund för att skriva kontrakt och lämna handpenning. Då sade han att den första utannonserade tomten på Vanserum malm var till salu igen, köparen hade hoppat av, men vi kunde välja tomt när vi kom till Öland senare.
Efter hans beskrivning var jag i första hand intresserad av tomten på malmen och vi skrev kontrakt på ca 1500 m2 av Vanserum 9:1, kallad Smedträdgården. När vi i juli kom till Öland var det ingen tvekan, vi skulle ha Smedträdgården, på hyltan var det bl a en massa mygg.
Avstyckningen var klar i november 1971 och gällde två tomter: Vanserum 9:3, dvs Smedträdgården på 1350 kvm, och Vanserum 9:2 , ett område på 2455 kvm som vi köpte 1974.
Vid ansökan om lagfart visade det sig att säljaren, Gillis Olsson, inte hade lagfart på stamfastigheten Vanserum 9:1. Han hade löst in den enligt ensittarlagen 1949 för 1500 kronor, men aldrig sökt lagfart.
Häradsdomaren Ragnar Nilsson i Åkerby upprättade erforderliga handlingar, så att först Gillis och sedan vi kunde få lagfart. Även Rune Nilsson blev inblandad, han hade nämligen först köpt 9:2.
Jag minns att vi alla satt hos Gillis i finrummet och Ragnar skrev på sin reseskrivmaskin, sedan fick alla berörda skriva under och andra närvarande bevittnade handlingarna. Till sist sade Ragnar: ”Nu har ni sålt och köpt hitan och ditan och jag har upprättat både köpekontrakt och köpebrev, men jag har inte sett några pengar!!” När även detta var avklarat bjöd Gillis på kaffe och sup!
Att vi valde Smedträdgården berodde inte minst på alla gamla äppel-, päron-, plommon- och körsbärsträd plus krusbärsbuskar, som stod i prydliga rader. Att det däremellan var en massa hundkex och rotskott, så att hela tomten var igenvuxen, gjorde oss ingenting. Men detta var anledningen till att första köparen hade hoppat av, frun var nämligen rädd för ormar.
Snart fick vi veta av Gillis och Fridolf, grannen mittemot, att trädgården hade anlagts av smeden Gustaf Lindgren och/eller hans hustru Maria Charlotta Petersdotter på 1800-talet. En så stor och fin fruktträdgård var mycket ovanlig på den tiden sades det, inte ens bönderna hade en sådan. Träden hade placerats runt bostadshuset och i raka rader på tomten. På stigen mellan bostadshuset och smedjan står en rad krusbärsbuskar och på bägge sidor om stigen till brunnen står krusbärsbuskar i rader. Vi har inte gjort några större ingrepp, så ser det ut än idag, år 2011.
Husen revs i början på 1900-talet. I Smedträdgården byggde jag ett fritidshus 1973 och på 9:2 ett fritidshus och ett garage 1976. År 1983 blev båda husen permanentbostäder.
Grunden till smedens gamla bostadshus finns kvar och består av stora stenar och fin sand. På denna byggde jag verkstad och garage 1988. Efter smedjan finns än idag en stenhög i östra gränsen av 9:3. De raka och fina stenarna som bildade smedjans östra gavelgrund har återanvänts till grunden för huset på 9:2.
Tänk om träden och buskarna kunde tala och berätta mer om den tiden när Maria Charlotta gick och plockade frukt och när slagen ekade från Gustafs smedja!” säger Siegfried Hessler.
Lite om den tiden kan ändå Målar-Gustav, Gustav Larsson, berätta. Så här skriver han och vi behåller hans stavning:
”Den här platsen har legat lite från vägen – det var bysmedens bostad med smedja och lite jord så den födde en ko. Den sista smeden var Gustav Lindgren som avled 1907. Han var en duktig och skicklig bysmed ? han var gift och hustrun hette Maria, som var begåvad och lärde barn att läsa. ”
Från kyrkböckerna förstår vi att Gustaf Nilsson Lindgren var född 1820 i Mortorp. 1839-1845 var han bysmed i Dyestad och därefter i Stora Vickleby. 1844 gifter han sig i Runsten med Maria Charlotta Persdotter från Spjuterum.
Målar-Gustav igen: ”Makarna Lindgren hade nio barn som var mycket begåvade och särskilt med sångförmåga. En av sönerna hette Bror – han var mycket god vän med båtsman Lången.
Så hände det sig att Bror Lindgren reste till Australien och då skrev han ett brev till sin gode vän Lången. Så en dag kom det ett brev till Postkontoret i Runsten med följande adress:
F. D. Båtsman A P Lång som tjänat koverdi en gång,
på örlogsskepp och stormig våg han drog och fjärran länder såg.
I Vanserums by om rätt jag mins, han ensam i sin hydda fins.
Men uppå Runstens postkontor där vet dom nog var Lången bor.
Öland är hans hemortshamn och Sverige är hans fosterland.
Bror Lindgren.”
(Läs mer om Lången i del 1 i vår serie, där vi även citerat ovanstående dikt med en lite annan stavning än Målar-Gustavs).
”Den yngsta dottern hette Nina och var gift med Nils Elofsson (Elofnisse) och de hade fjorton barn tillsammans. Fyra stycken dog i barnåren och nio barn for ut till Amerika (medan den yngsta stannade hemma). Nu är det åtta i livet medan fem kvar i Amerika – tre i Sverige. Alla Elofnisses var och är begåvade med god sångförmåga. Den yngsta av flickorna är undertecknad gift med och innehar föräldrarhemmet här på Spjuterum Mo”, slutar Målar-Gustav sin berättelse, som nedtecknades omkring år 1976.
Och här slutar också Vanserums malm, de övriga husen längs Grindmossevägen tillhör Norra Bäck.
För att göra redogörelsen komplett måste vi dock ta med deåtta tomterna väster om Vanserums malm utmed Husarens väg. Fyra av dessa är bebyggda med sommarstugor.
Vanserum 2:12 och 2:13 var från början två åkerlappar som tillhörde husaren Einar Karlsson. De köptes på 1970-talet av Åke Johansson i Södra Bäck och överläts senare till hans dotter Karina Johansson. Hon sålde nyligen 2:13 till Mikael Jacobsson som 20 oktober 2011 satte grävskopan i jorden för att bygga ett hus.
Norr om dessa ligger Enbacken, som tillhörde Axel Johansson i Vanserum, ”Axel i backen”. Han avstyckade här i slutet på 1960-talet tre tomter, Vanserum 2:18, 2:19 och2:20. På 2:20 byggdes då en stuga, som nu ägs av Bengt-Olof Andersson. På 2:19 byggde Lars-Åke Egonsson omkring år 2000 och 2:18 är obebyggd. Längre norrut avstyckade Axel Johansson ytterligare en tomt, 2:21.
Ännu ett stycke västerut fanns en horva, som ägdes av Sven-Olof Svensson i Vanserum. Han delade den på 1980-talet i två tomter, Vanserum 2:22 och 2:23. På 2:23 uppfördes då en stuga som har bytt ägare flera gånger, nuvarande ägare är Åkerblad/Einarsson. 2:22 köptes år 2005 av Stig Johansson, bror till Gösta Johansson i Vanserum. Stig och hans söner byggde två små stugor på tomten.
Här slutar vår serie om husen på Vanserums malm. Kanske kan den inspirera andra byar att ta efter och forska i husens spännande historia!
Målar-Gustav, Gustav Larsson, i berättartagen. Bilden tagen på 1980-talet i Vanser
Fruktträd i Smedträdgården planterade omkring 1880.
Krusbärsallén i Smedträdgården.
Grindmossevägen 1
Grindmossevägen 14
Grindmossevägen 16
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar;
Efter utflykten till de tre platserna på Husarens väg vandrar vi nu vidare söderut på Grindmossevägen och stannar till vid nummer 11, Vanserum 10:1.
Här ligger malmens största hus, en vackert timrad byggnad från mitten av 1800-talet. Men så var det också en timmerman som byggde huset: Gustav Elgström.
Gustav Elgström föddes 1838 på Vanserum malm, son till Peter Elgström och hans tredje hustru Maria Persdotter. 1856 flyttade Gustav hemifrån och blev dräng på Norra Bäck nr 4. Åren 1858-63 var han dräng på Vanserum nr 6 och under den tiden byggde han det stora ståtliga huset. Han gifter sig 1864 med Stina Larsdotter.
Malmbebyggelsen på Öland tillkom genom att hantverkare och duktiga drängar fick tillstånd av byn för att bygga sig hus på byns marker. Gustav Elgström var både dräng, snickare och mältare, dvs han gjorde malt, som gårdarna sedan bryggde av. En populär herre kan man tänka!
Så här beskriver Målar-Gustav honom:
”Gustav Elgström var byggmästare (timmerman) och han timmrade upp det största huset som finns på Malmen. Det är ett mycket stabilt hus – det har tre rum och kök samt en förstuga tvärs igenom jämte stor vind och källare.
Där fanns en stor huslänga på varje sida, söder om ladan i vinkel mot denna längs vägen fanns en stor timmrad mälta. Där gjordes malt till bryggning i gårdarna.
Elgström var en mycket kunnig man och han byggde både tröskverk och vandringsverk. På höstarna var han vida ikring och tröskade med sitt tröskverk. När så tröskningen var avslutad för hösten så sålde han verket om det fanns någon spekulant. På vintern byggde han ett nytt verk och så höll han på i många år.
Gustav Elgström var gift tre gånger och den första hustrun hette Stina, som var en mycket duktig kvinna att hålla huset fint och i ordning, – dessutom var Stina mycket duktig att arbeta ute i jorden. Det var Elgström som odlade upp den första omtalade västra nabben. Jag har hört talas om att Stina grävde för hand upp en del av marken och dikena.
De köpte in jorden, cirka tre tundland, och Stina spelade dragspel. På midsommarafton det året odlingen var färdig tog hon sitt dragspel och gick den långa vägen till nabben och satte sig att spela. Det var en stor lycka att kunna ha en häst och ett par kor.
Gustav och Stina hade en flicka, men hon dog mycket liten – själv så dog Stina mycket ung. Gustav Elgström gifte om sig med en som hette Emma, men denna kvinna vet jag ej mycket om mer än att de ej hade några barn. Elgström hade otur med sina kvinnofolk, för efter några år dog hans Emma.
Elgström fick sedan en hushållerska som också hette Emma. Det blev giftermål mellan denna Emma och Elgström. Åldersskillnaden här var väl stor, för de sade aldrig du till varandra utan titulerade varandra ni.
Gustav Elgström dog i början av 1920-talet och Emma levde tills i slutet av 1940-talet. Denna Emma var känd som mycket ekonomisk och när det gällde husets indre skötsel var det motsatsen till Stina.”
Mellan åren 1863 och 1920 står alltså Gustav Engström som husets ägare. Gustavs tredje hustru Emma ärver huset efter honom och behåller det fram till 1948, då hon går bort på Ålderdomshemmet i Runsten. Vi låter Målar-Gustav berätta igen:
”När Emma blev ensam så sålde hon mältan till en broder som bygde ett bostadshus av den i Gärdslösa, samt sålde västra nabben till Fridolf Olsson. Efter Emmas bortgång hölls auktion, då ropade Gustav Karlsson (Karlpeter Gustav) från Gillsätra in husena för tre (3000) kronor.”
1948 flyttar alltså Gustav Karlsson till det vackra huset, kanske ditlockad av sin yngre bror Fridolf, som bodde i granngården (mer om honom i nästa del i vår serie). Marken, 1565 kvm, inlöste han 1953 enligt ensittarlagen för 300 kronor.
Enligt Målar-Gustav var Karlsson lite originell. ”Han var samlare av gamla stenåldersklenoder och utgav sig för att hava känning av var fornminnena fanns nere i jorden och likaså vattenådror”, berättar han.
Efter Gustav Karlssons bortgång 1970 såldes huset till läraren Urban Ekstam, som 1974 sålde det vidare till dess nuvarande ägare, konstnärinnan Signe Högström. Huset har genomgått en grundlig renovering. Av de gamla uthusen finns endast ett halvt kvar.
Vill du läsa hela serien om Vanserums malm, klicka på Om Runsten överst på sidan och gå därefter in på Vanserums malm.
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar;
Runstens kyrkoböcker
