Årets Äggröra satsar ännu mer på att lyfta fram musikaliska ungdomar. Förutom den traditionsenliga inledningskonserten i kyrkan med Runstens ungdomar ordnar man nu också en musiktävling med fina priser.
-Vi vill ge alla spelande och sjungande ungdomar från Öland med omnejd en chans att visa upp sig för en stor publik och samtidigt bli bedömda av en professionell jury, säger John Leo Carter, som ansvara för tävlingen. -Vi vill både utmana och coacha dem.
Tävlingen är öppen för alla ungdomar, vare sig man är soloartist eller har ett band. Deltagarna tävlar om fina priser, både i form av pengar och som möjlighet till spelningar. -Jag kan utlova att alla deltagare får någon form av pris, förklarar John Leo Carter, t ex chansen att uppträda under Hemlig Festival på Öland i sommar.
-Vad musicerande ungdomar ofta behöver för att utvecklas är chansen att spela inför en stor publik, och det kan vi ge dem på Äggröran. Själva tävlingsinslaget med priser och jurybedömning gör att det blir seriöst och kul på samma gång. Som en extra bonus får alla deltagare möjlighet att vara gatumusikanter längs festivalgatan och gå runt med hatten bland publiken!
Tävlingsjuryn leds av Harald Erici, musiker och musikproducent från Långlöt. För övrigt ingår Andreas Larsson, rockare från Runsten, John Leo Carter, singer-songwriter och folkmusiker från Sättra, samt Georg Trolin, bluessångare från Byxelkrok och Stockholm. Både Andreas och Georg uppträde för övrigt på Allsångskvällen i somras i Lopperstad.
Det kommer att finnas en stor utomhusscen, där tävlingen avgörs. Vid dåligt väder flyttar man in i Rungården.
Anmälningstiden går ut den 25 mars. Anmälan kan göras på livemusiktävling@gmail.com och frågor besvaras av John Leo på tel 072-309 26 08.
Ungdomar och barn inleder också Äggröran med sin nu traditionsenliga ”galna musikstund” i Runstens kyrka. Där uppträder De Nykläckta, kören från Runstens skola, samt årets upplaga av Chicken Maniacs, sjungande och spelande ungdomar från Runsten, som själva väljer och sätter samman programmet.
Så är vi framme vid de tre sista husen som tillhör Vanserums malm längs Grindmossevägen. Alla ligger de på östra sidan om vägen.
Räknat norrifrån kommer först Grindmossevägen 16, Vanserum 9:4. Tomten bildades efter avstyckning 1974 från Vanserum 9:1 och bebyggdes samma år med ett fritidshus.
Dess förste ägare var Gunnar Ollikainen, vars hustru Margit ärvde det 1979 efter Gunnars bortgång. Dottern Mona Isaksson ärvde det i sin tur 1999 och 2002 gick det vidare i arv till Helena Isaksson Erlandsson, Gunnar Ollikainensdotterdotter.
2006 såldes huset till de nuvarande ägarna Torsten och Annika Karlsson, som har det som sin sommarbostad.
Även tomterna Vanserum 9:2 och 9:3bildades efter avstyckning från Vanserum 9:1 år 1971 och blev Grindmossevägen 14 respektive 12.
Nummer 14 bebyggdes 1976 med ett fritidshus och ett garage. På tomten till nummer 12 fanns fram till början på 1900-talet ett bostadshus och en smedja, som till 1907 ägdes av smeden Gustaf Lindgren. 1973 bebyggdes tomten, kallad Smedträdgården, med ett fritidshus och 15 år senare även med en verkstadslokal. Allt detta kan Siegfried Hessler berätta om:
” I april 1971 såg jag en annons i Dagens Nyheter om en tomt till salu på Öland. Det var Rune Nilsson från Norra Bäck som annonserade. Vi pratade i telefon några gånger, men när jag hade bestämt mig, var tomten såld. Rune hade dock flera tomter till förmedling, bl a på Åkerby hylta, ägare Gustav Larsson.
I juni 1971 träffade jag Rune i Trångsund för att skriva kontrakt och lämna handpenning. Då sade han att den första utannonserade tomten på Vanserum malm var till salu igen, köparen hade hoppat av, men vi kunde välja tomt när vi kom till Öland senare.
Efter hans beskrivning var jag i första hand intresserad av tomten på malmen och vi skrev kontrakt på ca 1500 m2 av Vanserum 9:1, kallad Smedträdgården. När vi i juli kom till Öland var det ingen tvekan, vi skulle ha Smedträdgården, på hyltan var det bl a en massa mygg.
Avstyckningen var klar i november 1971 och gällde två tomter: Vanserum 9:3, dvs Smedträdgården på 1350 kvm, och Vanserum 9:2 , ett område på 2455 kvm som vi köpte 1974.
Vid ansökan om lagfart visade det sig att säljaren, Gillis Olsson, inte hade lagfart på stamfastigheten Vanserum 9:1. Han hade löst in den enligt ensittarlagen 1949 för 1500 kronor, men aldrig sökt lagfart.
Häradsdomaren Ragnar Nilsson i Åkerby upprättade erforderliga handlingar, så att först Gillis och sedan vi kunde få lagfart. Även Rune Nilsson blev inblandad, han hade nämligen först köpt 9:2.
Jag minns att vi alla satt hos Gillis i finrummet och Ragnar skrev på sin reseskrivmaskin, sedan fick alla berörda skriva under och andra närvarande bevittnade handlingarna. Till sist sade Ragnar: ”Nu har ni sålt och köpt hitan och ditan och jag har upprättat både köpekontrakt och köpebrev, men jag har inte sett några pengar!!” När även detta var avklarat bjöd Gillis på kaffe och sup!
Att vi valde Smedträdgården berodde inte minst på alla gamla äppel-, päron-, plommon- och körsbärsträd plus krusbärsbuskar, som stod i prydliga rader. Att det däremellan var en massa hundkex och rotskott, så att hela tomten var igenvuxen, gjorde oss ingenting. Men detta var anledningen till att första köparen hade hoppat av, frun var nämligen rädd för ormar.
Snart fick vi veta av Gillis och Fridolf, grannen mittemot, att trädgården hade anlagts av smeden Gustaf Lindgren och/eller hans hustru Maria Charlotta Petersdotter på 1800-talet. En så stor och fin fruktträdgård var mycket ovanlig på den tiden sades det, inte ens bönderna hade en sådan. Träden hade placerats runt bostadshuset och i raka rader på tomten. På stigen mellan bostadshuset och smedjan står en rad krusbärsbuskar och på bägge sidor om stigen till brunnen står krusbärsbuskar i rader. Vi har inte gjort några större ingrepp, så ser det ut än idag, år 2011.
Husen revs i början på 1900-talet. I Smedträdgården byggde jag ett fritidshus 1973 och på 9:2 ett fritidshus och ett garage 1976. År 1983 blev båda husen permanentbostäder.
Grunden till smedens gamla bostadshus finns kvar och består av stora stenar och fin sand. På denna byggde jag verkstad och garage 1988. Efter smedjan finns än idag en stenhög i östra gränsen av 9:3. De raka och fina stenarna som bildade smedjans östra gavelgrund har återanvänts till grunden för huset på 9:2.
Tänk om träden och buskarna kunde tala och berätta mer om den tiden när Maria Charlotta gick och plockade frukt och när slagen ekade från Gustafs smedja!” säger Siegfried Hessler.
Lite om den tiden kan ändå Målar-Gustav, Gustav Larsson, berätta. Så här skriver han och vi behåller hans stavning:
”Den här platsen har legat lite från vägen – det var bysmedens bostad med smedja och lite jord så den födde en ko. Den sista smeden var Gustav Lindgren som avled 1907. Han var en duktig och skicklig bysmed ? han var gift och hustrun hette Maria, som var begåvad och lärde barn att läsa. ”
Från kyrkböckerna förstår vi att Gustaf Nilsson Lindgren var född 1820 i Mortorp. 1839-1845 var han bysmed i Dyestad och därefter i Stora Vickleby. 1844 gifter han sig i Runsten med Maria Charlotta Persdotter från Spjuterum.
Målar-Gustav igen: ”Makarna Lindgren hade nio barn som var mycket begåvade och särskilt med sångförmåga. En av sönerna hette Bror – han var mycket god vän med båtsman Lången.
Så hände det sig att Bror Lindgren reste till Australien och då skrev han ett brev till sin gode vän Lången. Så en dag kom det ett brev till Postkontoret i Runsten med följande adress:
F. D. Båtsman A P Lång som tjänat koverdi en gång,
på örlogsskepp och stormig våg han drog och fjärran länder såg.
I Vanserums by om rätt jag mins, han ensam i sin hydda fins.
Men uppå Runstens postkontor där vet dom nog var Lången bor.
Öland är hans hemortshamn och Sverige är hans fosterland.
Bror Lindgren.”
(Läs mer om Lången i del 1 i vår serie, där vi även citerat ovanstående dikt med en lite annan stavning än Målar-Gustavs).
”Den yngsta dottern hette Nina och var gift med Nils Elofsson (Elofnisse) och de hade fjorton barn tillsammans. Fyra stycken dog i barnåren och nio barn for ut till Amerika (medan den yngsta stannade hemma). Nu är det åtta i livet medan fem kvar i Amerika – tre i Sverige. Alla Elofnisses var och är begåvade med god sångförmåga. Den yngsta av flickorna är undertecknad gift med och innehar föräldrarhemmet här på Spjuterum Mo”, slutar Målar-Gustav sin berättelse, som nedtecknades omkring år 1976.
Och här slutar också Vanserums malm, de övriga husen längs Grindmossevägen tillhör Norra Bäck.
För att göra redogörelsen komplett måste vi dock ta med deåtta tomterna väster om Vanserums malm utmed Husarens väg. Fyra av dessa är bebyggda med sommarstugor.
Vanserum 2:12 och 2:13 var från början två åkerlappar som tillhörde husaren Einar Karlsson. De köptes på 1970-talet av Åke Johansson i Södra Bäck och överläts senare till hans dotter Karina Johansson. Hon sålde nyligen 2:13 till Mikael Jacobsson som 20 oktober 2011 satte grävskopan i jorden för att bygga ett hus.
Norr om dessa ligger Enbacken, som tillhörde Axel Johansson i Vanserum, ”Axel i backen”. Han avstyckade här i slutet på 1960-talet tre tomter, Vanserum 2:18, 2:19 och2:20. På 2:20 byggdes då en stuga, som nu ägs av Bengt-Olof Andersson. På 2:19 byggde Lars-Åke Egonsson omkring år 2000 och 2:18 är obebyggd. Längre norrut avstyckade Axel Johansson ytterligare en tomt, 2:21.
Ännu ett stycke västerut fanns en horva, som ägdes av Sven-Olof Svensson i Vanserum. Han delade den på 1980-talet i två tomter, Vanserum 2:22 och 2:23. På 2:23 uppfördes då en stuga som har bytt ägare flera gånger, nuvarande ägare är Åkerblad/Einarsson. 2:22 köptes år 2005 av Stig Johansson, bror till Gösta Johansson i Vanserum. Stig och hans söner byggde två små stugor på tomten.
Här slutar vår serie om husen på Vanserums malm. Kanske kan den inspirera andra byar att ta efter och forska i husens spännande historia!
Målar-Gustav, Gustav Larsson, i berättartagen. Bilden tagen på 1980-talet i Vanser
Fruktträd i Smedträdgården planterade omkring 1880.
Krusbärsallén i Smedträdgården.
Grindmossevägen 1
Grindmossevägen 14
Grindmossevägen 16
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar;
Runstens Naturvårdsförening höll sin andra föreningsstämma i Rungården den 11 april 2011
Stämman inleddes med att den välkände naturexperten Pav Johnsson berättade om ”Djur och blommor i våtmarker”, ett mycket aktuellt ämne med tanke på det restaureringsarbete som pågår i Grindmossen. Leif Åsman omvaldes till ordförande.
Övriga styrelseledamöter:
Jan-Erik Bengtsson
Stefan Nilsson
Lars Edler
Christer Svensson
Thomas Zander
Örjan Nilsson
Medlemsavgiften för 2012 är 50:- per medlem eller 100:- per familj. Den betalas till föreningens bg 771-9958.
Årsberättelsen för 2011 finns att ladda ner som pdf längst ner på denna sida.
Föreningen har för närvarande mer än 50 medlemmar.
Efter två mycket snörika vintrar gick ryktet att vissa delar av vandringsleden mellan Gråborg och Ismantorp var svårframkomlig. En tjänsteman inom fritidsförvaltningen i Mörbylånga kommun hade fått klagomål från personer som gett sig ut på leden och hon tog sitt ansvar och såg till att varnande anslag sattes upp på lämpliga ställen.
Vi var några seniorer från Lopperstad som gav oss ut för att se hur illa det var. Vi startade vid Glömmingevägen och gick söderut mot Åkerby källa. Med viss svårighet gick det att ta sig fram. Där har nu blivit rensat av frivilliga Vanserumsbor.
Vi vände sedan tillbaka till Glömmingevägen för att ge oss in på leden norrut mot Ismantorp borg. Vissa delar av leden består av en skogsväg och där finns inga bekymmer, men före och efter Hors brunn var det eländigt, men vi kunde ta oss fram och fortsatte fast beslutna att ta oss till Ismantorp. Med facit i hand kanske vi skulle ha vänt där…
Efter den snåriga vägen från Hors brunn kom vi till den ganska nyligen färdigställda skogsvägen, där vi kunde andas ut innan vi gav oss in i den djungelliknande naturen igen. Nu blev det näst intill omöjligt att ta sig fram och samtidigt ha kontroll över vart leden tog vägen. Vi hade behövt någon med machete framför oss! Vi fick krypa under grenar/träd, kliva över stockar och vandra omvägar för att över huvud taget ta oss vidare.
När vi äntligen kom fram till Kaffestugan vid Ismantorp var vi så slut och utpumpade som vi aldrig tidigare varit.
Vi hade kommit överens om att ringa anhörig på mobilen för att bli hämtade vid Ismantorp, men ingen av våra tre mobiler fungerade där. När vi kom ut till parkeringen fann vi till vår glädje en bil med ett äldre par i vår ålder, som vi fick lifta med ut till Högsrumsvägen. Paret skulle västerut och vi åt öster. Därifrån fungerade en av våra mobiler och vi fick skjuts hem.
Efter denna ”utflykt” kontaktades Länsstyrelsen i Kalmar, de står som avsändare till en av de broschyrer som florerar bland turisterna – men det var inte deras ansvar, de skötte enbart om naturvårdsområdena. Det var som att slå huvudet i väggen, det var kommunens ansvar ansåg de.
Varpå vi kontaktade Borgholms kommun i frågan, vilket flera redan gjort före oss. Fick då kontakt med Christer Petersson, som menade att det var Runsten som tagit initiativet till leden och att ansvaret skulle ligga på Runsten! Frågan var då vems ansvaret var om någon person gav sig ut på leden och skadade sig? Eftersom det inte fanns mobiltäckning, kunde denne någon ligga och dö i Mittlandsskogen.
Christer Petersson lovade att han skulle undersöka saken och i dagsläget, dvs september 2011, väntar vi på en karta över vilka som äger skogen där leden går fram mellan Glömmingevägen och Ismantorp borg. Skogsägarna måste ge sitt tillstånd för att kommunen ska kunna göra leden framkomlig igen.
Förhoppningsvis får vi leden vandringsduglig till nästa vår och ett klarläggande om vem som har det framtida ansvaret för leden.
Efter utflykten till de tre platserna på Husarens väg vandrar vi nu vidare söderut på Grindmossevägen och stannar till vid nummer 11, Vanserum 10:1.
Här ligger malmens största hus, en vackert timrad byggnad från mitten av 1800-talet. Men så var det också en timmerman som byggde huset: Gustav Elgström.
Gustav Elgström föddes 1838 på Vanserum malm, son till Peter Elgström och hans tredje hustru Maria Persdotter. 1856 flyttade Gustav hemifrån och blev dräng på Norra Bäck nr 4. Åren 1858-63 var han dräng på Vanserum nr 6 och under den tiden byggde han det stora ståtliga huset. Han gifter sig 1864 med Stina Larsdotter.
Malmbebyggelsen på Öland tillkom genom att hantverkare och duktiga drängar fick tillstånd av byn för att bygga sig hus på byns marker. Gustav Elgström var både dräng, snickare och mältare, dvs han gjorde malt, som gårdarna sedan bryggde av. En populär herre kan man tänka!
Så här beskriver Målar-Gustav honom:
”Gustav Elgström var byggmästare (timmerman) och han timmrade upp det största huset som finns på Malmen. Det är ett mycket stabilt hus – det har tre rum och kök samt en förstuga tvärs igenom jämte stor vind och källare.
Där fanns en stor huslänga på varje sida, söder om ladan i vinkel mot denna längs vägen fanns en stor timmrad mälta. Där gjordes malt till bryggning i gårdarna.
Elgström var en mycket kunnig man och han byggde både tröskverk och vandringsverk. På höstarna var han vida ikring och tröskade med sitt tröskverk. När så tröskningen var avslutad för hösten så sålde han verket om det fanns någon spekulant. På vintern byggde han ett nytt verk och så höll han på i många år.
Gustav Elgström var gift tre gånger och den första hustrun hette Stina, som var en mycket duktig kvinna att hålla huset fint och i ordning, – dessutom var Stina mycket duktig att arbeta ute i jorden. Det var Elgström som odlade upp den första omtalade västra nabben. Jag har hört talas om att Stina grävde för hand upp en del av marken och dikena.
De köpte in jorden, cirka tre tundland, och Stina spelade dragspel. På midsommarafton det året odlingen var färdig tog hon sitt dragspel och gick den långa vägen till nabben och satte sig att spela. Det var en stor lycka att kunna ha en häst och ett par kor.
Gustav och Stina hade en flicka, men hon dog mycket liten – själv så dog Stina mycket ung. Gustav Elgström gifte om sig med en som hette Emma, men denna kvinna vet jag ej mycket om mer än att de ej hade några barn. Elgström hade otur med sina kvinnofolk, för efter några år dog hans Emma.
Elgström fick sedan en hushållerska som också hette Emma. Det blev giftermål mellan denna Emma och Elgström. Åldersskillnaden här var väl stor, för de sade aldrig du till varandra utan titulerade varandra ni.
Gustav Elgström dog i början av 1920-talet och Emma levde tills i slutet av 1940-talet. Denna Emma var känd som mycket ekonomisk och när det gällde husets indre skötsel var det motsatsen till Stina.”
Mellan åren 1863 och 1920 står alltså Gustav Engström som husets ägare. Gustavs tredje hustru Emma ärver huset efter honom och behåller det fram till 1948, då hon går bort på Ålderdomshemmet i Runsten. Vi låter Målar-Gustav berätta igen:
”När Emma blev ensam så sålde hon mältan till en broder som bygde ett bostadshus av den i Gärdslösa, samt sålde västra nabben till Fridolf Olsson. Efter Emmas bortgång hölls auktion, då ropade Gustav Karlsson (Karlpeter Gustav) från Gillsätra in husena för tre (3000) kronor.”
1948 flyttar alltså Gustav Karlsson till det vackra huset, kanske ditlockad av sin yngre bror Fridolf, som bodde i granngården (mer om honom i nästa del i vår serie). Marken, 1565 kvm, inlöste han 1953 enligt ensittarlagen för 300 kronor.
Enligt Målar-Gustav var Karlsson lite originell. ”Han var samlare av gamla stenåldersklenoder och utgav sig för att hava känning av var fornminnena fanns nere i jorden och likaså vattenådror”, berättar han.
Efter Gustav Karlssons bortgång 1970 såldes huset till läraren Urban Ekstam, som 1974 sålde det vidare till dess nuvarande ägare, konstnärinnan Signe Högström. Huset har genomgått en grundlig renovering. Av de gamla uthusen finns endast ett halvt kvar.
Vill du läsa hela serien om Vanserums malm, klicka på Om Runsten överst på sidan och gå därefter in på Vanserums malm.
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar;
Runstens kyrkoböcker
