Efter två mycket snörika vintrar gick ryktet att vissa delar av vandringsleden mellan Gråborg och Ismantorp var svårframkomlig. En tjänsteman inom fritidsförvaltningen i Mörbylånga kommun hade fått klagomål från personer som gett sig ut på leden och hon tog sitt ansvar och såg till att varnande anslag sattes upp på lämpliga ställen.
Vi var några seniorer från Lopperstad som gav oss ut för att se hur illa det var. Vi startade vid Glömmingevägen och gick söderut mot Åkerby källa. Med viss svårighet gick det att ta sig fram. Där har nu blivit rensat av frivilliga Vanserumsbor.
Vi vände sedan tillbaka till Glömmingevägen för att ge oss in på leden norrut mot Ismantorp borg. Vissa delar av leden består av en skogsväg och där finns inga bekymmer, men före och efter Hors brunn var det eländigt, men vi kunde ta oss fram och fortsatte fast beslutna att ta oss till Ismantorp. Med facit i hand kanske vi skulle ha vänt där…
Efter den snåriga vägen från Hors brunn kom vi till den ganska nyligen färdigställda skogsvägen, där vi kunde andas ut innan vi gav oss in i den djungelliknande naturen igen. Nu blev det näst intill omöjligt att ta sig fram och samtidigt ha kontroll över vart leden tog vägen. Vi hade behövt någon med machete framför oss! Vi fick krypa under grenar/träd, kliva över stockar och vandra omvägar för att över huvud taget ta oss vidare.
När vi äntligen kom fram till Kaffestugan vid Ismantorp var vi så slut och utpumpade som vi aldrig tidigare varit.
Vi hade kommit överens om att ringa anhörig på mobilen för att bli hämtade vid Ismantorp, men ingen av våra tre mobiler fungerade där. När vi kom ut till parkeringen fann vi till vår glädje en bil med ett äldre par i vår ålder, som vi fick lifta med ut till Högsrumsvägen. Paret skulle västerut och vi åt öster. Därifrån fungerade en av våra mobiler och vi fick skjuts hem.
Efter denna ”utflykt” kontaktades Länsstyrelsen i Kalmar, de står som avsändare till en av de broschyrer som florerar bland turisterna – men det var inte deras ansvar, de skötte enbart om naturvårdsområdena. Det var som att slå huvudet i väggen, det var kommunens ansvar ansåg de.
Varpå vi kontaktade Borgholms kommun i frågan, vilket flera redan gjort före oss. Fick då kontakt med Christer Petersson, som menade att det var Runsten som tagit initiativet till leden och att ansvaret skulle ligga på Runsten! Frågan var då vems ansvaret var om någon person gav sig ut på leden och skadade sig? Eftersom det inte fanns mobiltäckning, kunde denne någon ligga och dö i Mittlandsskogen.
Christer Petersson lovade att han skulle undersöka saken och i dagsläget, dvs september 2011, väntar vi på en karta över vilka som äger skogen där leden går fram mellan Glömmingevägen och Ismantorp borg. Skogsägarna måste ge sitt tillstånd för att kommunen ska kunna göra leden framkomlig igen.
Förhoppningsvis får vi leden vandringsduglig till nästa vår och ett klarläggande om vem som har det framtida ansvaret för leden.
Efter utflykten till de tre platserna på Husarens väg vandrar vi nu vidare söderut på Grindmossevägen och stannar till vid nummer 11, Vanserum 10:1.
Här ligger malmens största hus, en vackert timrad byggnad från mitten av 1800-talet. Men så var det också en timmerman som byggde huset: Gustav Elgström.
Gustav Elgström föddes 1838 på Vanserum malm, son till Peter Elgström och hans tredje hustru Maria Persdotter. 1856 flyttade Gustav hemifrån och blev dräng på Norra Bäck nr 4. Åren 1858-63 var han dräng på Vanserum nr 6 och under den tiden byggde han det stora ståtliga huset. Han gifter sig 1864 med Stina Larsdotter.
Malmbebyggelsen på Öland tillkom genom att hantverkare och duktiga drängar fick tillstånd av byn för att bygga sig hus på byns marker. Gustav Elgström var både dräng, snickare och mältare, dvs han gjorde malt, som gårdarna sedan bryggde av. En populär herre kan man tänka!
Så här beskriver Målar-Gustav honom:
”Gustav Elgström var byggmästare (timmerman) och han timmrade upp det största huset som finns på Malmen. Det är ett mycket stabilt hus – det har tre rum och kök samt en förstuga tvärs igenom jämte stor vind och källare.
Där fanns en stor huslänga på varje sida, söder om ladan i vinkel mot denna längs vägen fanns en stor timmrad mälta. Där gjordes malt till bryggning i gårdarna.
Elgström var en mycket kunnig man och han byggde både tröskverk och vandringsverk. På höstarna var han vida ikring och tröskade med sitt tröskverk. När så tröskningen var avslutad för hösten så sålde han verket om det fanns någon spekulant. På vintern byggde han ett nytt verk och så höll han på i många år.
Gustav Elgström var gift tre gånger och den första hustrun hette Stina, som var en mycket duktig kvinna att hålla huset fint och i ordning, – dessutom var Stina mycket duktig att arbeta ute i jorden. Det var Elgström som odlade upp den första omtalade västra nabben. Jag har hört talas om att Stina grävde för hand upp en del av marken och dikena.
De köpte in jorden, cirka tre tundland, och Stina spelade dragspel. På midsommarafton det året odlingen var färdig tog hon sitt dragspel och gick den långa vägen till nabben och satte sig att spela. Det var en stor lycka att kunna ha en häst och ett par kor.
Gustav och Stina hade en flicka, men hon dog mycket liten – själv så dog Stina mycket ung. Gustav Elgström gifte om sig med en som hette Emma, men denna kvinna vet jag ej mycket om mer än att de ej hade några barn. Elgström hade otur med sina kvinnofolk, för efter några år dog hans Emma.
Elgström fick sedan en hushållerska som också hette Emma. Det blev giftermål mellan denna Emma och Elgström. Åldersskillnaden här var väl stor, för de sade aldrig du till varandra utan titulerade varandra ni.
Gustav Elgström dog i början av 1920-talet och Emma levde tills i slutet av 1940-talet. Denna Emma var känd som mycket ekonomisk och när det gällde husets indre skötsel var det motsatsen till Stina.”
Mellan åren 1863 och 1920 står alltså Gustav Engström som husets ägare. Gustavs tredje hustru Emma ärver huset efter honom och behåller det fram till 1948, då hon går bort på Ålderdomshemmet i Runsten. Vi låter Målar-Gustav berätta igen:
”När Emma blev ensam så sålde hon mältan till en broder som bygde ett bostadshus av den i Gärdslösa, samt sålde västra nabben till Fridolf Olsson. Efter Emmas bortgång hölls auktion, då ropade Gustav Karlsson (Karlpeter Gustav) från Gillsätra in husena för tre (3000) kronor.”
1948 flyttar alltså Gustav Karlsson till det vackra huset, kanske ditlockad av sin yngre bror Fridolf, som bodde i granngården (mer om honom i nästa del i vår serie). Marken, 1565 kvm, inlöste han 1953 enligt ensittarlagen för 300 kronor.
Enligt Målar-Gustav var Karlsson lite originell. ”Han var samlare av gamla stenåldersklenoder och utgav sig för att hava känning av var fornminnena fanns nere i jorden och likaså vattenådror”, berättar han.
Efter Gustav Karlssons bortgång 1970 såldes huset till läraren Urban Ekstam, som 1974 sålde det vidare till dess nuvarande ägare, konstnärinnan Signe Högström. Huset har genomgått en grundlig renovering. Av de gamla uthusen finns endast ett halvt kvar.
Vill du läsa hela serien om Vanserums malm, klicka på Om Runsten överst på sidan och gå därefter in på Vanserums malm.
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar;
Runstens kyrkoböcker
Granne med Malmens största hus ligger Grindmossevägen 9, Vanserum 11:1, och här stannar vi till.
Husets första ägare var Edla Karlsson, syster till husaren Einar Karlsson och dotter till Karl och Emma Gustavsson (se del 6 i vår serie). Einar och Karl byggde huset omkring 1920 och det har alltid varit åretrunt-bostad. Så här berättar Gustav Larsson om huset och vi behåller som vanligt hans stavning:
”Edla reste till Amerika i unga år och återkom runt 1920talet. Då bygde Einar och fadern upp ett hus åt henne på en liten åker som var på arrende från Vanserum by invid Norra Bäckgränsen på västra sidan av byvägen. Det var efter krigstiden, den s.k. dyrtiden – Karl Gustavsson talade om att fönsterglaset till detta lilla huset kostade 400 kronor.
Huset är på tre stycken rum, ett kök samt en oinredd vind jämte en liten veranda med mycket fönster. När så Edla flyttade in i det nya huset fick föräldrarna flytta med – Edla pysslade om dem till deras slut några år senare.
Edla hade lärt sig till sjuksyster i Amerika och så var hon sömmerska och var till stor hjälp för bygdens folk. Genom sitt goda och trevliga sätt hade hon vunnit en stor vänkrets. Edla fick tyvärr inte leve så länge då den så svårbemestrade lungtuberkulosen blev hennes död.”
Edla testamenterade huset till en av brodern Einars fosterpojkar, skomakaren Ragnar Johansson. 1942 sålde Ragnar egendomen till Fridolf och Gärda Karlsson. Marken, 1060 kvm, löste Fridolf in enligt ensittarlagen 1953 för 200 kronor. Fridolf kom från Gillsätra och hans äldre bror Gustav flyttade några år senare även han till Vanserum och bröderna blev grannar (om Gustav har vi berättat i del 8 av vår serie).
Om Fridolf och Gärda kan Siegfried Hessler berätta:
”Fridolf och Gärda var ett par i unga år men fick inte gifta sig. Gärda gifte sig istället med Oskar Valfried Johansson i Dyestad och de fick fyra pojkar. 1941 blev Gärda änka och då passade Fridolf på att gifta sig 1942 med sin ungdomskärlek, ungefär samtidigt köpte han huset här på malmen. 1943 föddes deras dotter Aina.
Fridolf var duktig på att svarva och slöjda i trä, t ex tallrikar, bägare, ljusstakar. Han var mycket tekniskt och praktiskt lagt, jag lärde mig mycket av honom, han var min närmaste granne.
Gärda var svag och sjuklig under många år, hon bodde på sjukhemmet i Borgholm och kom bara vissa helger hem till malmen. När hon dog i februari 1984 tappade Fridolf all sin livsglädje och dog knappt tre månader senare.”
Åren 1984 – 2002 bodde här familjen Sören och Yvonne Berneke. Sören renoverade huset, byggde ut vinden och rev den gamla lilla ladan där Fridolf hade sin verkstad och svarvade i trä. Istället byggde Sören ett dubbelgarage.
Efter Bernekes kom familjen Marie Hasselbom och Mikael Svensson, som bodde här mellan 2002 och 2009. Sedan augusti 2009 bor en ung familj från Tyskland, Eva Maria Aubke och Armin Rudolf Bäcker, här året runt.
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar; Runstens kyrkoböcker
Den sista platsen vi besöker på Husarens väg är nr 3, Vanserum 2:24. Här fanns hus på ofri grund fram till 1950-talet. Den förste ägaren är troligen båtsmannen Anders Arfwidsson Lustig, följd av sonen Jonas Andersson Lustig, ”Lustijon”, och därefter Jonas dotter Tilda Jonsson, som helt följdriktigt kallades ”Lustijontilda”.
Av de gamla husen på platsen finns bara ett uthus i sten kvar. Huset och marken omkring köpte lantbrukaren Allan Johansson på 1980-talet av Vanserum by. Han renoverade stenhuset i gammal stil och byggde intill ett bostadshus åt sig och hustrun Ingrid, när sonen Hans övertog gården i Vanserum. Idag bor Ingrid ensam kvar i huset sedan Allan gick bort år 2000.
Tack vare Målar-Gustavs beskrivning kan vi ändå få en bild av det ursprungliga huset. Men för en gångs skull tycks den gode Gustav har tagit fel på namn: han talar om en John Larsson, men enligt husförhörslängderna finns ingen med det namnet på Vanserums malm. I det här hörnet på malmen finns det dock tre andra Larsson. Lustijons hustru Anna Saras första man Erik, som bodde på samma plats eller i en stuga intill till sin död 1860. På samma sida i husförhörslängden, vilket tyder på närboende och/eller släktskap på malmen, finns också Olof Larsson och Carl Larsson.
Kanske är det detta som förvillat Målar-Gustav och så har Jonas Andersson blivit John Larsson i Gustavs anteckningar. Men som vanligt behåller vi Gustavs stavning och rättar heller inte namnet i hans beskrivning. Så här berättar han:
”På plats nummer nio bodde John Larsson (Lustigjon). Han var jordbruksarbetare och hade en ko. Där fanns en låg, fin stuga med två rum, förstuga och visthusbod i ena ändan. I stora rummet var rundpanel och, så som alltid vanligt på den här tiden, en stor stenspis med bakugn. Vidare fanns det där fähus och brygghus helt av sten, samt en liten timmerlada.
Larsson och hans hustru hade två flickor som hette Emma och Matilda. Emma var gift med Karl Gustavsson, som förut är omtalad (se del 6 i vår serie). Tilda, som hon alltid fick heta, reste till Amerika men kom hem efter några månader, hon var och såg huru mycket klockan var.”
Hur det var med den saken får vi låta vara osagt, för i kyrkböckerna står det att Tilda var tre år i Amerika, 1892-95, inte bara några månader.
Ingrid Johansson, platsens nuvarande ägare, berättar följande om Tilda:
”Hon fick en dotter som hette Greta och som vuxen flyttade till Bergkvara. Gretas son Olle var ofta på sommarlovet hos mormor Tilda och lekte då gärna med jämnåriga barn i Bäck. Han var snäll och glad som sin mormor.
För att återgå till Tilda var hon en trind, gladlynt och rolig gumma. Hon gick omkring i byarna Vanserum och Bäck framför allt för att få en kopp kaffe eller en matbit och helst en matbit med sig hem. När hon kom in i köket på gården sjöng hon gärna för barnen, som gärna lyssnade till Tildas sång. Hon berättade också gärna historier som inte alltid var rumsrena och sångerna var många gånger lite vemodiga.
Hur överlevde hon? Först och främst på ”allmosor” från bönderna, men hon hade också några höns och en ko som huserade i det lilla uthuset som fortfarande står kvar på tomten. Efter Tildas död såldes den lilla stugan som sommarstuga till Strandtorp eller Borgehage i Räpplinge. Tilda var också duktig på att tillverka s.k. sticktäcken samt även att sticka strumpor o.d.
Under den ”alerta” tiden begav hon sig så långt som till Åkerby för att sälja lotter för Kalmar läns hemslöjd. Fick hon 25 öre för varje såld lott?
Vi på 2000-talet borde ta lärdom av Tilda. Det berättas att hon kokade sitt ägg tillsammans med kaffet i kitteln. Hon sparade både energi och vatten!!!”
Målar-Gustavs berättelse ger oss mer förklaringar till hur Tilda överlevde:
”Hon tvättade och lagade kläder åt drängarna på 1920- 30 talet tog hon 25 öre för tvättning och strykning av en skjorta.
Tilda gick i gårdarna och hjälpte till med varjehanda och var skicklig med vävning, spinning, stickning och mästare på täckstickning.
Tilda kunde även stämma blod och så var det folk som trodde att hon kunde trolla. En gång hände sig för en som bodde på Norra Bäcks malm att hans ko blev sjuk och då trodde han Tilda hade trollat. Han skärde av spånar av Tildas brunkroksstång och gav kon. Om det gjorde någon nytta vet jag ej – men inte tror jag att den lilla godmodiga Lustijontilda var någon trollpacka inte.
Lustijontilda bodde i stugan så länge hon orkade, men var de sista åren på Runstens Ålderdomshem.
Efter Tildas bortgång såldes husen på auktion och Einar Karlsson (dvs Husaren, se del 6) ropade in dem. Så sålde han stugan till en sommargäst, vilken flyttade stugan till Köpingsklint. Ladan rev Einar kull och det enda som finns kvar är stenhuset.”
Tildas bostadshus, som alltså flyttades, stod i vinkel med stenhuset utmed muren. I stenhuset finns en stor öppen spis.
Gustav Larsson har skrivit mer om Lustijontilda i Runsten, en öländsk sockenbok, sid 344. Tilda Jonsson dog 1950 och blev 82 år.
Källor: Gustav Larssons och Siegfried Hesslers anteckningar;
