Tango, Taube och Theorin!

En sensuell tango på torget en söndagsförmiddag i Buenos Aires.
(Klicka på bilderna nedan för större bild.)

Slingrande gator i Valparaiso

De fantastiska gamla artisterna på Bar Cinzano i Valparaiso.

Vägen över Anderna där kondorerna seglar.

Paseo de Colón i modern tappning.

Frukostmatsalen på hotellet - men vem är det som sitter längst till vänster?

Men det är ju Maradona! Här med Kalmar FF-supporten Joppe Wiberg - vilket par!

Tangoikonen sångaren Carlos Gardell avbildas ofta.

Söndagsfest i Matadero.

Bestseller i Buenos Aires:
Johan Theorins Blodläge!

"En av årets bästa romaner" står det på baksidan av La marca de sangre, dvs Blodläge.

Tuff polis i Buenos Aires - men hur macho är det att ha duschmössa till uniformen?

Vi var fyra Ölandstokar, som i höstas gjorde en resa i Taubes fortspår, från Valparaiso i Chile till Buenos Aires i Argentina.  Mycket har förändrats och frågan är om Evert skulle känna igen sig. Men tangon lever starkare än någonsin!

Tillsammans med Borgholmsvännerna Joppe och Irmeli Wiberg började vi i Valparaiso, den en gång så betydelsefulla hamnstaden, som miste sin dignitet när Panama-kanalen invigdes. Idag en förvånande stad, inte alls som vi väntat oss. Sliten, nedklottrad och tidvis ruffig, ligger den byggd på 42 kullar.

Husen består ofta av korrugerad plåt, målad i klara färger - material och färg som man en gång hämtade från hamnen och som nu blivit typiska för staden. Men charmen finns där och staden finns också på UNESCO:s världsarvslista.

"Då sjöngs där i Valparaiso en söt liten sång" lyder texten i Taubes Vals i Valparaiso. Och både söta, roliga, dramatiska och smäktande sånger får man höra natten lång på klassiska Bar Cinzano. Där har sjömän och lokalbefolkning mötts över en öl eller ett glas vin sedan 1896 och inte mycket har förändrats.

Några riktiga oldtimers underhåller med tangos och boleros och publiken sjunger med och dansar mellan borden i den trånga lokalen. Den gamle mannen, som  blundande med nedböjt huvud (sover han?) spelar dragspel, blir överlycklig när han förstår att vi är svenskar och berättar om den stora bild han har hemma på Olof Palme och att hans kompis minsann har ett Hagström-dragspel från Älvdalen!

Sveriges insatser under Pinochet-juntans tid har inte glömts bort och vi får en känsla av att vi som svenskar blir extra väl mottagna. Många har också band till Sverige genom släkt och vänner som flytt hit under junta-tiden. Vi ägnade t ex större delen av en kväll åt att få en dam att lär sig säga "Umeå". En uppgift dömd att misslyckas skulle det visa sig - men hon ville så gärna, hon hade ju släkt där!

Från Valparaiso tog vi oss till Santiago, huvudstaden, (grön, vacker, tilltalande) och därefter via det enda pass som chilenska Anderna erbjuder vidare till Mendoza i Argentina. "Kondoren på Cordilljären är bister, jaha" sjunger Evert i Vals i Valparaiso och till vår lycka fick vi syn på tre stora kondorer seglande majestätiskt bredvid bussen, där vi stånkade oss fram på dryga 3000 meters höjd över Cordillera de los Andes.

Pampas är verkligen många hundra gröna mil stort, så vi hade inte några ambitioner att komma fram ridande en afton, som i Taubes Samboronbon. Två av oss flög, medan två av oss valde de bekväma nattbussarna, som trafikerar landet.

I Buenos Aires har Taubes hamnkvarter längs Paseo de Colón förändrats radikalt, baren Ultra Mar är riven och den gamla hamnen blivit ultramoderna bostadskvarter för de unga och välbeställda.

Att försöka hitta till Samborombon är inte helt lätt, även här har naturligtvis mycket hänt sedan Taube var där som dryga 20-åring någon gång kring 1910-15. Byn förutan gata är idag vad vi kunde förstå en gatstump i en förort till Buenos Aires, inte tillräckligt lockande för ett besök.

Vi tog oss i stället till en annan förort, Mataderos, där det varje söndag sedan 25 år tillbaka hålls en stor feria, en fest på torget med musik, dans och sång i traditionsenlig stil. Här låg tidigare en mängd slakterier, när platsen fortfarande låg i kanten på Pampas, och hit kom alla gauchos ridande för att få sig ett glas och en tango. Närmare stämningen i Taubes Samborombon kan man nog inte komma - här dansar stiliga herrar i full gaucho-mundering med leende damer, som förföriskt svänger den vida kjolen.

"Mamman-värdinnan" på den lilla krogen vi slog oss ned på drog med oss i gemenskapen och i dansen och det hela slutar med att jag går fram till orkestern sjunger några strofer ur Samborombon - ska det någon gång göras så är det här! Tilläggas skall att Joppe Wiberg först för publiken förklarat både texten och vem Taube var.

Äventyret resulterar i stort jubel och applådåskor, vi ropar ¡Viva Argentina! när vi lämnar krogen och känner att bättre än så här kan det bara inte bli!

Dagen därpå möter vi plötsligt Öland mitt i Buenos Aires. Rakt fram i den vackra och välkända bokhandeln ligger den där, väl exponerad: Johan Theorins bok Blodläge eller La marca de sangre, som den heter i spansk översättning.  Då klappade hjärtat lite extra på oss Ölandstokar!

Text och foto: Christina och Lasse Edler

Kommentera här

               

Signatur:

Namn:

Epost:

Rubrik:

Kommentar:

Verifieringskod: